Fjällfina och Juvelen

Morgondimman ger vika för några varma soltimmar. Kyliga kvällar som mörknar allt tidigare tar över. På många sätt känns första jobb- och skoldagen efter semester och lov mer som nyårsdagen än självaste nyårsdagen.

In med det nya och ut med det gamla. Sonens garderob har fyllts på, pennorna ligger vässade i skrinet och ett oslitet busskort tas i bruk. Plötsligt får jag lust att städa garderoben, göra mig av med gammalt skräp och kanske skaffa något nytt, byta hårfärg och måla om hallen.

Samtidigt är det lätt att storkna under den här tiden. Nya rutinerna ska läras in och skolstartsförkylningarna avlöser varandra medan inbjudningarna haglar till föräldramöten, barnkalas och informationsträffar på jobbet.

Och mitt i allt det nya sliter känslorna av vemod i hjärtat. Över tid som passerat, för det som varit och sådant som aldrig blev av.

Nu känns det att sommaren är här, men bilderna i min telefon skvallrar om att den nog varit det ett tag.

Jag stod i den öppna dörren när det stannade en bil på gården. En man från öst frågade efter människor från tider som flytt.

Utan rötter på orten kunde jag inte svara säkert. Visade honom vägen till en granne som vet mycket från förr och kan uppskatta ett besök.

Efteråt kom han tillbaka, tackade för att jag skickat honom så rätt. Han dröjde sig kvar och berättade om sina barn, barnbarn och det väntade barnbarnsbarnet. Om sonen som flyger till Japan och Kina, om sondottern som inte tvekar att segla runt jorden, och om vintrar han levt i Spanien. Han har alltid älskat havet men sålde båten för några år sedan då hans hustru blev sjuk.

Och han berättade om misären i hans land under tiden efter kriget, om hur han en gång hamnade här på ön och om den här långa resan som gjort honom trött.

Jag gav honom ett glas vatten och han vågade ställa frågor ingen annan säger högt. Ibland saknade jag svar men han förstod ändå.

Så åkte han vidare, den tillfällige besökaren från öst.

Utanför systembolaget sitter hon. Hennes röst är mjuk när hon pratar på sitt språk.  Utan att begripa ett ord förstår vi som passerar ändå allt. Hon ber oss om pengar.

Vårsolen strålar och känslan av helgen som närmar sig ligger i luften den här fredagseftermiddagen.  Jag ser ingen som ger.

Plötsligt står en man intill henne, halvvägs in genom dörren till gallerian står han och viftar argt med ena armen mot kvinnan. På engelska säger han åt henne att gå. Att försvinna.

Han är arg och höjer rösten. Han skriker till och med åt kvinnan på marken innan han lämnar dörren och går in i byggnaden.  Sedan ångrar han sig och kommer tillbaka. Han riktar sig mot oss som stått kvar på gatan och ogenerat kollat på hans uppträdande.

”Så här blir det när man inte får socialbidrag. Jag får inte socialbidrag på grund av att sådana där kommer hit” säger han och pekar mot kvinna.

Efter den förklaringen går han in i gallerian igen.

För mig återstår många frågor och känslan av att ha precis ha sett ett ilsket möte mellan två människor som kan ha fler likheter än de anar. Utan att veta får jag bilden av att de båda prövats alldeles för hårt under sina liv och att de kanske befinner sig i livssituationer de faktiskt inte mäktar med att hantera på annat sätt än de gör.

Medan den ilske mannen går mot sitt mål vandrar vi åskådare vidare mot våra. Kvar på gatan där luften känns dammig av vinterns framtinade grus sitter kvinnan tyst.

”Det är den första dagen på det här nya året” sa Juvelen till mig i telefonen tidigare i kväll. Så är det. Och medan folk pratar i tv och radio om nyårslöften, livsförändringar och framtid ligger jag i soffan och tänker bakåt istället. På tider jag egentligen inte ens upplevt.

Vi har det ju ganska gott som bara knövlar in smutstvätten i maskinen och trycker på start, som köper hämtpizza när orken för matlagning tryter och som har varmvatten i kranen och tänder ljuset med en knapptryckning. Jag känner mig tacksam över att jag inte behöver hämta ved och vatten och elda under en kittel för att kunna tvätta håret, för att jag inte alltid tvingas laga all mat från grunden och slipper dra varje smutsig strumpa mot en vågig bräda i en balja.

Det är ganska skönt att leva i nutiden. Så tänker jag i dag. I morgon kan det vara annat, då är det den andra dagen på det här nya året.

Clownfiskar är fina men inget slår en Tigerclown.

Motvilligt börjar också sonen inse att den egna fotbollssäsongen är över.  Träningar och matcher får nu ses på tv istället för att upplevas i verkligheten.

 Men nog har han hunnit samla på sig många gröna sköna minnen den här sommaren. Vissa med guldskimmer runt kanterna.

Vi har turnerat runt i bygderna och fått se många olika fotbollsplaner i och strax utanför kommunen.

En del skrubbsår och något stukat finger, korta stunder och sting av stukad självkänsla har det också blivit.

Ändå är det bara längtan efter en ny säsong som råder.

Det droppar inte längre från taket. Varken ute eller inne där vi fick en ovälkommen vårflod genom taket och in på sonens rum för en tid sedan.

Nu finns bara små envisa snöfläckar kvar på skuggiga platser i trädgården. Fast det är bara skuggsnö och inget att bry sig om har en klok kvinna sagt. Istället syns nu en vintermatt gräsmatta utanför våra fönster, ganska grå och trist efter vintervilan. En och annan kvarglömd pryl som tinat fram ligger fortfarande kvar och skräpar, vilken dag som helst får jag energi nog att sätta fart där ute.

Har börjat så lite. Känns alltid lite för sent när jag väl kommer igång men snart gror nog små plantor i mitt kök. Har petat ned frön från kvisttomater, sockermajs, frilansgurka, purjolök och paprika i jorden. Lite till ska jag nog hinna med inom kort, i alla fall vill jag så djungelgurka igen för det var den roligaste växten jag hade förra sommaren.

Så väntar vi med spänning på grönskan igen. Och på energin.

På toppen av fjället.