Ibland dyker ett minne upp utan att man riktigt förstår varför. Som i går, jag kom att tänka på en taxiresa i Prag. Vi hade varit ute och rest, åkt tåg genom Sverige, Tyskland och Tjeckien. Vi ägnade flera dagar i Prag.
När vi skulle hem kom inte taxibilarna i tid. Vi skulle åka taxi från stället vi bodde på, något slags pensionat utanför Prag, till tågstationen. När bilarna väl kom kastade vi oss in och chaufförerna gasade på. Jag hamnade i framsätet brevid en svarthårig rufsig man som körde som en biltjuv, inte helt otänkbart att det var hans extrajobb…
Vår chaufför insåg att det brann i knutarna , han trampade gasen i botten och vi dundrade fram över kullerstensklädda gator. Rufsmannen genade vilt, körde i trånga gränder och mot enkelriktat. Plötsligt stod två polisbilar framför oss och spärrade en gata.
Min reaktion var att gapa och spärra upp ögonen. Rufsmannen reagerade snabbare, kanske hade han större erfarnehet på området. Han kastade ut sin högerarm framför mig och tvärnitade. Om det var av omsorg av mig eller för att han inte ville se framrutan krossad är jag osäker på men armen fungerade som skydd. Sedan kastade han i backen och brände iväg bakåt i full fart.
I nästa gathört svängde han runt och sedan var det full fart mot tågstationen igen. Rufsmannen skrattade vilt, upprymd av äventyret. Själv kände jag mig fortfarande skakig i benen när jag klev ur taxin och försökte greppa väskan för att rusa mot tåget.
På vägen hem lyssnade vi på radio. Ett reseprogram handlade om just Prag och där varnade man för att åka taxi, inte för eventuella vansinnesfärder utan för att en del taxichaufförer hade elpistoler i sina bilar som de kunde tänkas använda mot bråkiga kunder eller i syfte att råna dem.
Tur man är snäll och ser fattig ut.
Jag vet inte varför minnet dök upp nu, men så här i efterhand är det ett rätt skoj reseminne.