Påsken fick en dramatisk inledning. I torsdags kväll föll Juvelen från soffan och in i tvrumsbordet. Med huvudet före. Ett djupt jack i pannan, massor av blod och ont, ont, ont. Han gallskrek: ”Mamma hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig.” Eftersom jag inte visste hur allvarligt det var fick jag ringa efter en ambulans. Innan de hade hunnit fram hade han lugnat ned sig men frågade flera gånger: ”Mamma, jag har väl inte slagit ihjäl mig?”
Akut in på sjukhus, doktorer, sköterskor och ambulanspersonal var helt fantastiska och som tur var gick allt riktigt bra. Juvelen var lugn och snäll men ont hade han så klart.
På väg hem i en taxi konstaterade Juvelen ändå belåtet att olyckan bidragit till att han fått göra flera nya saker, åka ambulans och åka taxi. Dagen efter såg han flera gånger ett blått ljus som rörde sig och de första dagarna hade han lite ont i pannan men nu är han tillbaka i full fart igen. Förhoppningsvis hinner han vila lite den här veckan när han får vara påskledig hos mormor och morfar.
Ånej Stackar liten. Men vilken härlig upplevelse för honom att få åka ambulans på riktigt, det lär han leva på länge till.