Han ser hundar överallt. På tv, hos grannarna och längs vägar när vi åker bil. Fina hundar, nästan alltid precis den sortens hundar som han också vill ha, tjatet tycks aldrig sina.
”Men mamma jag vill ju ha en hund nu, inte sedan. Och tänk om jag inte tycker om hundar när jag blir stor.”
Ibland är det riktigt dramatiskt.
”Tur att min moster har en hund, annars skulle jag nog dö.”
Åh vad jag hör honom. Nu mamma, och visst förstår vi, det är så vi vill leva även som vuxna nu. Men men vissa saker lär vi oss genom åren. Konsten att vänta.
Kram Eva