När jag längtar som allra mest efter att få lämna jobbet, hämta sonen och åka hem för en helledig helg då händer det alltid något. Det är som om alla makter i universum tävlar om att lägga hinder i vägen för lugna fredagskvällar.
Nu i fredags var det bilen. Min fina, älskade bil vägrade starta. Sen som jag var fanns ingen tid att spilla, sonen måste hämtas och jag vet att det är dryga böter på sena fredagshämtningar… Kastade mig i en taxi, betalade 300 kronor för att ta mig till sonens skola.
Där bröt han ihop av trötthet så fort jag kommit innanför dörren. Släpade det utslitna barnet, en ryggsäck full av kläder, en datorväska och en stor handväska överlastad med handlingar hela vägen hem. Fixade snabbmiddag åt sonen och sjönk i hop i soffan.
Pappa ryckte ut som en räddande ängel trots att jag föreslog en annan möjlig lösning. Så runt åttatiden på kvällen stod vi inne i stan med startkablar redao för att återuppliva min bil. Den vaknade direkt.
För att ge batteriet lite energi körde jag en omväg hem, hela tiden på så låg växel som möjligt…
Väl hemma var sonen övertrött och arg som attan. När han väl somnat pratade jag jobbsamtal till klockan passerade midnatt.
Och någon lugn och fin fredagskväll hann jag aldrig med, inte den här veckan i alla fall.