På jobbet är det sig likt i alla fall. Färre på plats men fortfarande mer att göra än vad som är mänsligt att hinna med. Att välja bort är fortfarande lika svårt.

Nu ska jag bege mig hem på hala och snöfyllda vägar, förhoppningsvis är huset varmare än i går. Jag har legat hopkrupen under tre täcken i natt. Om det är tillräckligt varm -så att jag inte måste sitta under ett täcke- ska jag testa min fina fina julklapp; symaskinen. Jag har till och med läst instruktionsboken innan. Helt frivilligt.

Så är vi äntligen här och plötsligt är man liksom mätt. Snart längtar vi efter vardagen igen. Vad skönt att man alltid kan blicka frammåt.

Juvelen har angenäma problem, han har svårt att välja bland lekarna. Sedan julafton har han nästan hela tiden varit iklädd en spindelmannendräkt som kom i ett paket från flickorna i G. Samtidigt leker han med bilar och handfängsel. Om han fick skulle han se på sin nya film Peter Pan på samma gång. De stunder han lyckas slita sig från dräkt, leksaker och film och går ut testar han de nya skidorna.

Han njuter i fulla drag av julen och ledigheten, i nuet.

Nu är det jul, på riktigt.

God Jul!

Click here to view the embedded video.

Juvelen var tomte, det har han varit varje år. Fast på sin första lucia ville han vara luciadrake. Jag övertalade honom till att vara tomte istället, sedan dess är det hans eget val. Allt annat är uteslutet.

Kanske borde jag ha sytt en luciadrakedräkt när han var två år ändå?

På söndag är det lucia på skridskoskolans julavslutning. Det blir en bra avrundning på advent innan julen sveper över oss som en rejäl snöstorm.

Vi gjorde ett pepparkakshus också tidigare i veckan. Fast det är lite överdrivet av mig. I fjol hade var jag så nöjd med resultatet när vi pyntat klart huset, det var det finaste jag åstadkommit. Men dagen efter, just när vi kommit hem från jobb och dagis, pratade jag i telefonen. När jag lade på luren och kom in i tv-rummet satt Juvelen bakom soffan. Då hade han brutit sönder hela pepparkakshuset och satt och mumsade på en stor bit av taket.

Även i år känns det som om huset lever farligt. Redan samma kväll som vi handlat den färdiga stommen -men inte satt ihop huset än- stod Juvelen och stirrade in i skafferiet i jakt på kvällsfika. Kartongen med pepparkaksdelar låg i blickfånget.

”Mamma, får jag äta pepparkakshus?”

Öh, nej. Svarade jag.

”Men åhhh! När får man äta det då?”

Juvelen är arg över att nätterna är för korta, och det är inte för att han somnar för sent. Nej, nej. Han har genomskådat mina läggdagsargument, orsaken är att han  tvingas kliva upp så tidigt. Och det är mitt fel. Att han självmant stiger upp klockan sex på morgonen på lördag och söndag hör inte till saken anser han.

I dag har vi i alla fall kortdag, och ikväll ska vi lägga oss tidigt båda två. Helt säkert.

Och du Grch, Mange Myt är en artist. Personen bakom artisten är en fantastisk människa som valt att ta ställning mot våldet. Mera om honom kan du läsa här: http://st.nu/start/sundsvall/1.1585663

Click here to view the embedded video.

I går kväll var det knäck, jag kokade och kokade. Det tar ju alltid mycket längre tid än vad man tror det där med knäckandet. Så sent på måndagskvällen stod jag med kramp i armen och hällde upp kletet i små formar. Form på form fylldes till brädden och till slut insåg jag -som vanligt- att jag gjort för mycket.

Så hos oss blir det knäck till frukost, lunch och middag under resten av december.

Jag: ”Jamen nu måste du kliva upp.”

Juvelen: ”Äh, det kan inte vara morgon nu. Natten har varit för kort.”

Så vända han sig på magen, kröp ihop till en boll under täckte och somnade om.

Juvelen och kusinen M hade också en diskussion om trollen. Juvelen hävdade bestämt att de var riktiga medan kusinen M ansåg att de egentligen var människor.

Efter ett närmare möte konstaterade Juvelen att han hade rätt.

”Mamma. Nu har jag sett att stortrollen var riktiga. Det är inte utklädda människor.”

Lilla E blev trött i benen och hade lite svårt att se. Jag bar henne ibland. När dagen i fantasins land närmade sig sitt slut hade mörkret sänkt sig över oss. Skenet från alla små troll- och tomtestugor i skogarna spred en magiska stämning och då nådde vi också finalen där Trollkungen och Tomten möttes. Det toppades av att Kung Bore och Snödrottningen kom på besök och bjöd på ett fyrverkeri.

Lilla E knep armarna hårt om min hals och sa ”Jag är inte rädd. Jag är inte rädd.” Och hon mötte faktiskt alla utmaningar och skrämmande figurer med mera mod än vi hade trott var möjligt.

Kusinen M och Juvelen hade nog gärna stannat kvar i Mora fler dagar, speciellt förtjusta blev de i poolen på hotellet där vi badade på kvällarna. De två är helt galna i att bada. Ja, sammanfattningen är ganska enkel: Det var toppen.