Under julhelgen gjorde vi ett besök hos mamma och pappa. Juldagskvällen kom lilla E. knatande med pannlampa. ”Jag har gått själv” sa hon stolt och mötte som väntat beundran. Sedan plockade 4-åringen fram sin pappas mobiltelefon ur jackfickan och konstaterade att nu kunde hon ringa, sedan smet hon in på kontoret med storasyster och kusinen i släptåg.

Jag räddade min bror från en kommande jätteräkning genom att övertala lilla E. att lägga ifrån sig telefonen i köket. Senare fick vi också veta att E. lurat oss alla. Hon hade inte gått själv utan haft sin storebror med sig längs vägen….

Nu tänker jag gå och köpa sista julklappen… Eller det kanske är två kvar. Sedan är det lite matlagning och städning kvar att ta itu med men efter det väntar tre dagars paus.

God jul!

http://www.hemnet.se/beskrivning/1093016?r=12

Helgen som gått har susat förbi som ett flygplan. Man ser det närma sig pyttelite där långt borta i skyn. När det äntligen kommer inom blickfånget hinner man bara ana konturerna innan allt är förbi.

Hann i alla fall göra julköttbullar… Städningen missade jag den gär helgen också, men nästa helg då ska skurmoppen få jobba.

Nu i fredags var det bilen. Min fina, älskade bil vägrade starta. Sen som jag var fanns ingen tid att spilla, sonen måste hämtas och jag vet att det är dryga böter på sena fredagshämtningar… Kastade mig i en taxi, betalade 300 kronor för att ta mig till sonens skola.

Där bröt han ihop av trötthet så fort jag kommit innanför dörren. Släpade det utslitna barnet, en ryggsäck full av kläder, en datorväska och en stor handväska överlastad med handlingar hela vägen hem. Fixade snabbmiddag åt sonen och sjönk i hop i soffan.

Pappa ryckte ut som en räddande ängel trots att jag föreslog en annan möjlig lösning. Så runt åttatiden på kvällen stod vi inne i stan med startkablar redao för att återuppliva min bil. Den vaknade direkt.

För att ge batteriet lite energi körde jag en omväg hem, hela tiden på så låg växel som möjligt…

Väl hemma var sonen övertrött och arg som attan. När han väl somnat pratade jag jobbsamtal till klockan passerade midnatt.

Och någon lugn och fin fredagskväll hann jag aldrig med, inte den här veckan i alla fall.

Det bästa med marknaden var nog ändå att knata runt området, gå stigen genom skogen och blicka ut över hela staden från toppen på berget. Kylan och en vacker rosa-orange sol gav glans åt dagen.

I övrigt ägnar jag kvällarna åt att baka rullrån. Jag ägnar mig helhjärtat åt det vackra rånjärnet, nästan maniskt. Allt för att försöka rymma från paniken som tänjer mitt hjärta till bristningsgränsen när jag inte kan förändra världen.

Alla mina tankar och hela mitt hjärta är fyllt av familjen som skälver av rädsla. Han gjorde bara sitt jobb, han avslöjade korruption. Nu vill någon döda honom och hans små barn. Jag ser skräcken i föräldrarnas ansikten, jag ser en blek liten pojke som inte får lov att vara utomhus eller leka med andra barn.

Och vi tänker skicka dem rakt i armarna på männsikorna bakom hoten. Var är vår värme och medmänsklighet? Ska vi sitta där med all vår mat, alla klappar och mysa ikapp under julhelgen samtidigt som en familj vittrar sönder av skräck eller dödas för att vi inte vill erbjuda dem plats i vårt land?

http://st.nu/medelpad/1.2541177-familjen-dushi-skickas-till-italien-trots-hot

http://st.nu/medelpad/1.2552238-fler-agerar-for-familjen-dushi

Åh vad skönt det ska bli med helg.

Så kan man andas ut den här gången, och Stadsbon törs hälsa på även i fortsättningen.

Törs inte öppna och titta efter. Har ingen aning om vad jag borde göra. Hämtade silvertape och klistrade igen en bred springa under ett skåp. Har bankat och sparkat lite för att se var som ska hända. Inget sker, men det lidande pipandet fortsätter.

Hjälp. Ska kanske ringa stadsbon…