Juvelen tog sedan plats i soffan i vardagsrummet medan jag och stadsbon gjorde vårt bästa för att inte bryta ihop av skratt. Efter ett tag insåg sonen att han inte hörde tv:n så då åkte hörselkåporna av igen.

I går ville han äta middag i vardagsrummet. Jag sa nej. ”Då tvättar jag inte händerna.” Jag vägrade ge mig. ”Då äter jag inte mat.” Jag gav mig ändå inte. Efter middagen fick han äta isglass till efterrätt. Han ville ha fler, men fick inte. ” Då lägger jag mig inte”.

Han hotar och sätter sig på tvären. Jag står på mig. Just nu känns det inte särskilt harmoniskt eller konstruktivt hemma. Och bada tänker han då inte göra på flera dagar, det ska jag ha klart för mig…

Såg mängder av polisbilar som tycktes kretsa runt oss hela tiden. Blev paranoid och trodde att de fått i uppdrag att se efter oss lite extra av någon som inte trodde att vi kunde ta hand om oss själva.

Resorna dit och hem tog på krafterna. Totalt utmattade fnittrade jag och kollegan M nästan hela vägen hem. Kollergorna bakom oss kommenterade:

”Det känns som när man gick i högstadiet och åkte skolbuss. Tjejerna fnittrade hela tiden och man fattade inte varför”.

”Hmm, jag vet inte hur det ska bli när våra arbetsgrupper slås samman?”

Dalarna berodde mest på mig. Förutom att han väntat och väntat så att spänningen hunnit bli allt för stor och trots mycket tjat fick han inga paket i förväg. Mycket socker och lite mat tillsammans med för lite sömn bidrog till att humöret hade sina svängningar. När jag vid 08-tiden på söndagsmorgonen inte ansåg mig ha tid att spela hans nya fina schack bröt han ihop.

Resten av dagen var bättre. Isshowen gick kanonbra och på kvällen var han en trött och nöjd sjuåring som somnade så fort huvudet landat på kudden.

I helgen fyller Juvelen år. Barnkalas imorgon kväll, kalas hos hans bästis på lördag, släktkalas och isshow på söndag. Jag har inte orkat ta itu med så mycket förberedelser än. Huset är upp och ned eftersom vi inte kan sova på övervåningen på grund av fuktskadan.

I går krockade jag. Eller krockade och krockade… Jag körde in i en annan bil och orsakade skador för cirka 10 000 kronor.

På jobbet mejlbombas jag och min chef av personer som säger att jag är en idiot och knarkkramare. Dessutom anser de att jag borde blir överfallen, misshandlad och rånad så jag får känna hur det känns.

Mitt liv är på topp helt enkelt.

Eftersom jag blir lite inspirerad funderar jag nu på att köpa ett piano. Någon som vill sjunga duett med mig? 

Click here to view the embedded video.

 Nu är det dags för henne att uppdatera. Vi åkte inte vilse, jag hittar väldigt bra i byn där jag bor och det fanns ett spår att följa… Vi blev bara ledbrutna, alltså inga äkta extremitetsskador så ni slipper skicka blommor till sjukhuset. Och märkligt nog har ingen från skidlandslaget hört av sig än. Men det är nog bara en tidsfråga för det flög ett litet plan över oss och jag tror nog att jag skymtade Gunde Svan i ena flygplansfönstret.

Hypokondrisk som jag är kändes det konstigt i kroppen när jag skulle sova i går natt, var tvungen att hämta en hink. Så fort hinken stod intill sängen somnade jag bums och sov som  en stock i vanlig ordning. I natt vaknade jag vid ett tillfälle. Då inbillade jag mig också att jag mådde illa ett tag. Peppar, peppar känner jag inget nu.

När barnen ledsnat tog jag en egen sväng. Körde nedför lägdorna i hissnande fart, märkte aldrig att en tryga ramlade av. Längst ned kom en sväng. Jag satte ned staven som gled rakt ned och sedan och sedan flög jag. Landade med ansiktet först. Rakt genom skaren pressades huvudet ned i snön. Det gjorde riktigt ont. Misstänkte att det droppade blod men kravlade mig upp, torkade bort snön och fortsatte åka. Nu har jag en massa små skärsår i ansiktet och stora blåmärken på armarna. Dessutom är hela kroppen öm, det känns som om jag fått en helkroppswhiplash.

Syster och H åkte också, med hundarna. Fast de hann inte så långt. Ena hunden var ivrig och drog lite, H kastade sig för att rädda sitt liv. Han klarade livet men det kostade en stav. Sedan blev det sparkåkning för honom istället.

På söndagen fokuserade jag och H mer på skidor via tv:n.

Nu känns allt övermäktigt.