Fjällfina och Juvelen

Vi har investerat stort under de senaste dagarna. Jag har köpt en bil, Juvelen en studsmatta.

Fast han fick med båda mig och sin morfar som medfinansiärer. Innan hade vi besämt att han skulle betala en del av studsmattan själv. Nu backar han från överenskommelsen och gråter över tanken på de sinande slantarna. Jag är hård och säger att han visst ska betala en del av summan, det är nödvändigt att han lär sig att saker kostar.

För min del handlar det mer om ångest över banklånet än glädje över den nya bilen just nu. Till vintern lär det förändras, om inte förr, när jag förhoppningsvis slipper sitta fast varje gång det snöat.

Sonen har börjat med friidrott. Han gillar det verkligen och fokuserar stenhårt. Meningen är att de yngsta ska ”leka i friidrottsmiljö”. 

Det har inte han uppfattat. Han tävlar och i går vann han, anser han själv. Som avslut på träningen kör de löpning hela varvet, 400 meter. Det var det han vann i går. Och sanningen är den att han springer snabbt, har säkert en bra varvtid sett till sin unga ålder. Men jag önskar att det gick att minska tävlingsinstinkten något till förmån för leklusten.

Innan träningen i går var han byxlös. Alla byxor var för varma eller små. Vi fick fara och köpa nya, hittade ett par adidasbyxor som sonen gillade skarpt. Han försökte även få åt sig en ny jacka men jag sa stopp eftersom han redan äger en bra träningsjacka. Min lille juvel tycker inte att den duger. ”Det är inget friidrottsmärke på den” säger han. Jag förstod inte vad han menade men sedan visade han mig att det var adidasmärket han menade.

Så är jakten på märkeskläder i gång.

Träffade en flicka som håller på att ta död på sig själv. Hon svälter, kräks och äter tvål. Senast vi sågs var hon bättre, såg framåt och trodde på en frisk framtid. Det var ett tag sedan. Nu är hon så tunn och skör. Som ett torrt höstlöv, så lätt att smula sönder. På väg att brytas ned.

Vi har pratat förut, och hon säger fortfarande samma saker. Hon är så klok, klokare än de flesta och vet precis vad som händer men kan inte ändra på det. Och orsaken känns så simpel och onödig. Allt ligger i allmänhetens attityd, det är okej att fördöma och se ned på överviktiga. Det är okej att klaga på att man själv är tjock, att framhålla hur fint det är att vara smal.

Hon har inte utsatts för några övergrepp, hon har aldrig velat bli modell, inte använt ätstörningen för att skada sig själv. Hon är en vanlig flicka, med en vanlig familj. De är varken onormalt smala eller tjocka. De är vanliga människor som inte förstod vad som hände med deras lilla flicka. Som inte förstod hur farligt det kan vara att värdera människors utseende när en duktig liten flicka hör på.

Om hon blir stark nog att orka ska hon föreläsa. Inte för barn eller unga, nej hennes målgrupp är de vuxna. De som pratar och sätter normerna, visar barn vad som är okej och inte.

Men inte än, nu är det sjukhuset som gäller igen. Och jag önskar så att det fanns något jag kunde göra.

Bloggen har varit trasig. Irriterande. Allt är inte helt okej än men betydligt bättre.

Hemmet är belamrat med växter. Jag måste ha haft fnatt när jag sådde, nu är det växter i varje vrå. Mest tomatplantor. Har två sorter, vanliga och busktomater. Antagligen måste jag ta semester halva juni och hela juli för att vara hemma och vattna men sedan kan jag ha omfattande tomatförsäljning i augusti.

Eller så skänker jag bort plantorna innan de tagit över hela huset. Har redan lovat bort några till tre kollegor och en granne. Mitt stora problem är egentligen inte för många plantor utan bristen på ett stort växthus.

En sak växer inte. Rudbeckian jag planterat, har köpt två nya påsar för att se om de gror bättre. Det blir till att så dem i helgen, om jag kan få plats med fler krukor någonstans.

Juvelen har klippt sig, själv. En dag var plötsligt halva luggen mycket kortare än den andra hälften. Jag frågade vad som hänt och han erkände att han klippt sig själv för att se om han kunde. Själv var han ganska nöjd med resultatet.

Eftersom jag inte sett några hårrester i handfatet frågade jag om han hade gjort det hemma eller på dagis. Då gav han mig en blick som om jag vore helt knäpp.

”På dagis? Där får man ju bara använda saxarna till att klippa i papper”.

På dagis hade de diskuterat rädslor i går. Alla berättade vad de var rädda för. Juvelens fröken berättade att hon är rädd för att åka bil fort.

”Ja då kan man ju bli tagen av polisen”. Konstaterade mitt barn…

Fröken skrattade så att hon vek sig dubbel. I efterhand försökte jag få sonen att berätta vad han hade sagt om sina egna rädslor. Han vägrar berätta. Varför får hela dagis veta och inte jag?

I morse pratade jag med ett befäl som undrade om jag aldrig får vara ute på fältet och jobba. Jag vidarebefodrade hans funderingar till min chef i en förhoppning om att få lämna kontorsstolen lite oftare.

”Har han också märkt att du fått men?” sa hon kallt.

Men det kanske fick effekt för lite senare fick jag göra en snabbutryckning. Sedan gick brandlarmet på jobbet så då fick jag också gå ut och vänta på brandbilarna. Två gånger på en dag, det är inte så dåligt.

Juvelen imponeras av makt. I går träffade jag jusitieministern, etersom hon är chef över alla polisen och en av dem som bestämmer i landet var han intresserad av mer information.

 ”Mamma brukar den där jusstichesministen vara med på tv? Jag vill se den där flickan som besämmer över alla poliser.”

Nu ska vi hålla koll på debatterna i tv ett tag. Kan inte låta bli att undra hur han föreställer sig att hon ser ut.

Så är det dags att acceptera, våren är här och vintern tonar ut. I lördags passade vi på att åka till slalombacken och njuta av den sista snön. Inte så kul före kanske men sista åken är ändå värdefulla.  Jag tycker det är lite sorgligt att se snön försvinna och det brungula gräset ta över ytorna hemma på gården. Samtidigt går det ju inte att förneka att de små gröna bladen som börjar titta fram är fyllda av lycka.

Juvelen tycker som vanligt att det går för långsamt. I går var han vild av ilska över att det aldrig blev sommar och att han därför tvingas ha både jacka och mössa på sig. Efter att jag klättrat runt husfasaden och städat bort det sista av fjolårets humle åkte vi till handelns mecka och köpte nya regn-vindkläder. Urplockat var det men efter mycket letande fann vi en svart dress, knallgrön mössa och lika gröna vantar. Väl hemma motstod jag lusten att plocka fram maskinen för att sy liknande mössor själv… Kanske åker den fram ikväll ändå.

Försökte förklara ordet frånvarande för Juvelen. Att man kan vara närvarande fysiskt men frånvarande mentalt.

”Jaha, som när du är här och jag pratar med dig och du inte hör det ändå. Var är du då?” undrar den kloka pojken. Jag har inget svar.

Han vill för övrigt vara ensam hemma och tjatar om det. Det duger inte med att han är inne och jag ute på gården. Nu har vi gjort en överenskommelse, någon gång i sommar ska han få vara ensam hemma en liten stund.  Jag får väl gömma mig i ladugården.

Vi har gjort en telefonlista också, så att han ska kunna ringa utan att fråga mig om numret. I ena hörnet av listan står 112. I går kväll frågade han vad som händer om man ringer dit fast man inte behöver hjälp. Genom mitt jobb vet jag hur stora konsekvenser en busringning kan få och tänkte avskräcka. Sa att då kanske de rycker ut i onödan med en ambulans och så finns ingen ambulans kvar till någon annan och då kanske den dör. Det var nog opedagogiskt av mig. Han stortjöt i 15 minutrer. Antar att han redan har tjuvringt till SOS alarm.

Påsken fick en dramatisk inledning. I torsdags kväll föll Juvelen från soffan och in i tvrumsbordet. Med huvudet före. Ett djupt jack i pannan, massor av blod och ont, ont, ont. Han gallskrek: ”Mamma hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig.” Eftersom jag inte visste hur allvarligt det var fick jag ringa efter en ambulans. Innan de hade hunnit fram hade han lugnat ned sig men frågade flera gånger: ”Mamma, jag har väl inte slagit ihjäl mig?”

Akut in på sjukhus, doktorer, sköterskor och ambulanspersonal var helt fantastiska och som tur var gick allt riktigt bra. Juvelen var lugn och snäll men ont hade han så klart.

På väg hem i en taxi konstaterade Juvelen ändå belåtet att olyckan bidragit till att han fått göra flera nya saker, åka ambulans och åka taxi.  Dagen efter såg han flera gånger ett blått ljus som rörde sig och de första dagarna hade han lite ont i pannan men nu är han tillbaka i full fart igen. Förhoppningsvis hinner han vila lite den här veckan när han får vara påskledig hos mormor och morfar.