Fjällfina och Juvelen

En kväll i soffan började Juvelen tokskratta åt sina egna fötter. ”Titta mamma, min fot ser ut som en bil”.

Hans fötter är höga och breda. Inte alls som mina platta smala fötter. Och det upptäckte han så klart.

”Och mamma din fot, den ser ut som en planka”. Och skrattade han gott igen.

Snön vräker ned och träningsvärken efter timmar av skottande under gårdagen kommer smygande. Jag är mycket nöjd över att ha tagit mig ur sängen, trots stela muskler, och hela vägen till jobbet i dag. Trots allt.

I går var jag så arg så hjärnan kokade över. Skottade loss min värdelösa bil sju gånger, vad jag än gjorde spann den bara. Alla andra tycktes kunna ta sig fram -men inte jag. En dagisfröken fick putta på när jag satt fast i snön, en vänlig man knuffade på i en korsning. Och så skottade jag, och sandade.

När jag skottat och sandat i timmar och fortfarande inte kom upp för backen till min gård lämnade jag bilen på en en annan infart. Körde den rakt in i djupsnön och tänkte att : Där kan du stå och ruttna under snön biljä..l.

Fantiserade om att hälla benisn över bilen och fjutta på, eller att lägga ut en annons: Bil skänkes mot omedelbar avhämtning i snödriva.

I morse oroade jag mig för att vi inte skulle ta oss av gården. Juvelen funderade på om vi kunde stanna hemma men det avfärdade jag snabbt med att om vi inte tog oss i väg med bilen skulle vi gå till dagis. Och när vi kom ut började den lilla guldklimpen trampa i väg genom djupsnön, mot dagis… Men vi försökt med bilen, kom loss, och fram till slut.

Vi har tillbringat helgen i Ljuva Jämtland där luften alltid är renare och friskare. Min Moster ska bli 50 så vi firade henne i lördags kväll.

Lördag förmiddag ägnade sig den blivande 50-åringen åt att snurra runt på en karusellgunga med Juvelen. Och han konstaterade att hon varken var tung eller gammal.

Här har kommenterandet dött av helt, är det ingen som har något att säga? Eller har jag skrivit något så att ni kollektivt beslutat er för att bestraffa mig med tystnad?

Det kanske är som med julklappen. Vi får en julklapp på jobbet, innan jul får man välja en bland tre föreslagna. Tidigare  år har det varit fina saker men inget jag direkt behövt. I år fanns ett fint knivset.  Det behöver jag. Jag har nästan inga knivar och oftast åker morakniven fram oavsett användningsområde. Så jag valde knivarna.

Men jag var inte här dagen innan jul när klapparna delades ut och nu verkar jag bli utan. Törs inte fråga varför jag blivit utan av rädsla för svaret. Förmodligen svarar företagets klappansvarige att jag inte varit tillräckligt snäll. Dessutom känns det lite girigt…

Jag är en fegis.

Strax före klockan fyra i morse blev jag väckt. Juvelen sa att det var blött i sängen. Yrvaken som jag var började jag känna på platsen brevid mig där han just skulle lägga sig. ”Nej i min säng , i mitt rum” sa det kloka och vakna barnet. 

Han kröp ned i en torr och varm säng och jag klev upp och tog ur alla hans sängkläder. Gick ned och tvingades först hänga en maskin innan jag kunde slänga in ett blött täcke och gå upp för att lägga mig igen. Och då…

Han pratade, skrattade, pratade igen. Högt och tydligt men bara i halva meningar. Först trodde jag att han var vaken eftersom allt prat var så tydligt, men icke. Han pratade i nattmössan.

I morse mindes Juvelen inget av det och blev oerhört förnärmad när jag försökte återge vad hans sagt. Själv är jag trött som ett resultat av nattens bravader.

Söndagar kan var långa, lugna och lite tråkiga. Fast i går var det minsann varken tråkigt eller långsamt. Vi sov extra länge, sedan var det fullt ös för att komma till skridskoskolan i tid. Efter ett uppehåll över julen var inte alla saker i ordning så en hel del sökande ingick i förberedelserna.

Efter skridskoskola och lunch fick vi besök från Ljuva Jämtland. Juvelen gillar att folk hälsar på, extra mycket när det är Kusinen M och Lilla E.

Eftersom vi nyss tagit fram bilbanan igen stod den i fokus. M ansåg att det var för svårt att hålla bilen på banan och ville hellre leka något annat. Lilla E som är kaxigare tyckte inte att det var något problem trots att hon drev av i varje kurva. Hon tjöt WOOOW varje gång hon körde av. Hon tar alltid i, precis som Juvelen. Stackars M får pressa sig fram mellan dem om hon ska få någon plats. Den här gången gömde jag i alla fall skiftnyckeln som Lilla E försökte slå sönder en fönsterruta med vid förra besöket…

När de åkt var det bad och läggdags. Och så försvann ännu en söndag över nutidslinjen och in i historien.

Dagen innan julafton bjöd Posten på en glad överraskning. Släkten i staden G hade skickat en julklapp till sonen. Jag fick veta att klappen skulle anlända dagen innan julafton. På förmiddagen stod jag i morgonrock och dammsög i vardagsrummet när jag såg postbilen genom fönstret. Hann tänka att vi måste hinna till affären med avin för att hämta ut paketet och hoppades att det var möjligt innan kvällen eftersom vi hade 1000 saker att göra innan vi skulle åka västerut.

Juvelen kom och frågade om det ringt på dörren. Nej, sa jag tvärsäkert. En liten stund senare ropade någon från hallen, där stod vår fantastiske brevbärare med ett stort paket under armen. Snacka om service.

Så är det vardag igen. I morse kändes det väldigt tungt, jag kunde inte alls komma i håg hur man gör en vanligt morgon innan jobbet. Dessutom var inte Juvelen hemma så rutinerna föll bort helt. Han har fortfarande jullov och om kutar väl runt i sin älskade spindelmannendräkt än kan jag tro.

På jobbet är det sig likt i alla fall. Färre på plats men fortfarande mer att göra än vad som är mänsligt att hinna med. Att välja bort är fortfarande lika svårt.

Nu ska jag bege mig hem på hala och snöfyllda vägar, förhoppningsvis är huset varmare än i går. Jag har legat hopkrupen under tre täcken i natt. Om det är tillräckligt varm -så att jag inte måste sitta under ett täcke- ska jag testa min fina fina julklapp; symaskinen. Jag har till och med läst instruktionsboken innan. Helt frivilligt.

Under hela den långa hösten har vi längtat, längtat och längtat. Efter adventsljusen, julklapparna och ledigheten. När det är dags för ljusen stiger tempot och få hinner njuta. Då börjar man istället se fram emot julmaten och de lediga dagarna.

Så är vi äntligen här och plötsligt är man liksom mätt. Snart längtar vi efter vardagen igen. Vad skönt att man alltid kan blicka frammåt.

Juvelen har angenäma problem, han har svårt att välja bland lekarna. Sedan julafton har han nästan hela tiden varit iklädd en spindelmannendräkt som kom i ett paket från flickorna i G. Samtidigt leker han med bilar och handfängsel. Om han fick skulle han se på sin nya film Peter Pan på samma gång. De stunder han lyckas slita sig från dräkt, leksaker och film och går ut testar han de nya skidorna.

Han njuter i fulla drag av julen och ledigheten, i nuet.

Man önskar att alla fick ha det lika bra som vi. Vit snö som ger stämning, mängder av mat och klappar till alla. Vänlighet och mys. Lugn blandat med spänd förväntan. Julstämning helt enkelt. 

Nu är det jul, på riktigt.

God Jul!