Fjällfina och Juvelen

Så är lussandet klart, i alla fall på dagis. Det här var sista dagislucian för oss, nästa år går Juvelen i förskoleklass. Så i går morse stod vi där utanför dagis i skenet av marschaller, väntande på att de vitklädda barnen skulle göra entré tillsammans med små röda tomtar och bruna pepparkaksgubbar och gummor. De sjöng jättebra. Som vanligt lyckas fröknarna få dem att sjunga så himla fint och starkt!

Juvelen var tomte, det har han varit varje år. Fast på sin första lucia ville han vara luciadrake. Jag övertalade honom till att vara tomte istället, sedan dess är det hans eget val. Allt annat är uteslutet.

Kanske borde jag ha sytt en luciadrakedräkt när han var två år ändå?

På söndag är det lucia på skridskoskolans julavslutning. Det blir en bra avrundning på advent innan julen sveper över oss som en rejäl snöstorm.

Juvelen är ingen bagare men varje år envisas jag ändå med att vi ska baka pepparkakor tillsammans. De senaste åren har vi använt köpedeg, de kakorna blir inte goda. Så i går kväll stod jag och rörde ihop en riktig pepparkaksdeg, krossade kryddor i mortel och allt. Degen blev klar och jag stoppade den i kylen, sedan upptäckte Juvelen att skålen var tom. Han blev jättearg! Inte för att han velat baka – utan smaka…

Vi gjorde ett pepparkakshus också tidigare i veckan. Fast det är lite överdrivet av mig. I fjol hade var jag så nöjd med resultatet när vi pyntat klart huset, det var det finaste jag åstadkommit. Men dagen efter, just när vi kommit hem från jobb och dagis, pratade jag i telefonen. När jag lade på luren och kom in i tv-rummet satt Juvelen bakom soffan. Då hade han brutit sönder hela pepparkakshuset och satt och mumsade på en stor bit av taket.

Även i år känns det som om huset lever farligt. Redan samma kväll som vi handlat den färdiga stommen -men inte satt ihop huset än- stod Juvelen och stirrade in i skafferiet i jakt på kvällsfika. Kartongen med pepparkaksdelar låg i blickfånget.

”Mamma, får jag äta pepparkakshus?”

Öh, nej. Svarade jag.

”Men åhhh! När får man äta det då?”

Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen. Som William Shakespeare uttryckte det i Hamlet.

Juvelen är arg över att nätterna är för korta, och det är inte för att han somnar för sent. Nej, nej. Han har genomskådat mina läggdagsargument, orsaken är att han  tvingas kliva upp så tidigt. Och det är mitt fel. Att han självmant stiger upp klockan sex på morgonen på lördag och söndag hör inte till saken anser han.

I dag har vi i alla fall kortdag, och ikväll ska vi lägga oss tidigt båda två. Helt säkert.

Och du Grch, Mange Myt är en artist. Personen bakom artisten är en fantastisk människa som valt att ta ställning mot våldet. Mera om honom kan du läsa här: http://st.nu/start/sundsvall/1.1585663

En otroligt inspirerande människa finns bakom artisten Mange Myt. Och hans texter visar lite av den enorma styrka han som person besitter. Ett föredömme på många sätt.

Jag är galen. Och jag är fullt medveten om det när det handlar om att baka och laga mat. För då förlorar jag allt förstånd och glömmer att vi bara är två personer i mitt hushåll. Vad jag än kockar gör jag det för en halv armé.

I går kväll var det knäck, jag kokade och kokade. Det tar ju alltid mycket längre tid än vad man tror det där med knäckandet. Så sent på måndagskvällen stod jag med kramp i armen och hällde upp kletet i små formar. Form på form fylldes till brädden och till slut insåg jag -som vanligt- att jag gjort för mycket.

Så hos oss blir det knäck till frukost, lunch och middag under resten av december.

Juvelen hade svårt att somna på söndag kväll. När jag väckte honom på måndag morgon var han otroligt trött.

Jag: ”Jamen nu måste du kliva upp.”

Juvelen: ”Äh, det kan inte vara morgon nu. Natten har varit för kort.”

Så vända han sig på magen, kröp ihop till en boll under täckte och somnade om.

Juvelen slukade landet fullständigt och var okontaktbar. När blodsockret sjönk tvingade jag i honom en kall hamburgare som han slukade stående. Eftersom Juvelen inte äter dressing måste det ha varit ganska torrt då han inte heller hade tid att dricka något till maten. Istället satte han full fart mot den väntande tomteskolan. Senare på dagen upprepades samma sak då jag fick honom att äta en korv med bröd. Han var knappt medveten om att han åt utan riktade all sin uppmärksamhet mot scenen där en fe och två busmöss var i färd med att baka pepparkakor som skulle hjälpa dem att lura av Trollkungen den stulna nyckeln till julklappsförrådet.

Juvelen och kusinen M hade också en diskussion om trollen. Juvelen hävdade bestämt att de var riktiga medan kusinen M ansåg att de egentligen var människor.

Efter ett närmare möte konstaterade Juvelen att han hade rätt.

”Mamma. Nu har jag sett att stortrollen var riktiga. Det är inte utklädda människor.”

Lilla E blev trött i benen och hade lite svårt att se. Jag bar henne ibland. När dagen i fantasins land närmade sig sitt slut hade mörkret sänkt sig över oss. Skenet från alla små troll- och tomtestugor i skogarna spred en magiska stämning och då nådde vi också finalen där Trollkungen och Tomten möttes. Det toppades av att Kung Bore och Snödrottningen kom på besök och bjöd på ett fyrverkeri.

Lilla E knep armarna hårt om min hals och sa ”Jag är inte rädd. Jag är inte rädd.” Och hon mötte faktiskt alla utmaningar och skrämmande figurer med mera mod än vi hade trott var möjligt.

Kusinen M och Juvelen hade nog gärna stannat kvar i Mora fler dagar, speciellt förtjusta blev de i poolen på hotellet där vi badade på kvällarna. De två är helt galna i att bada. Ja, sammanfattningen är ganska enkel: Det var toppen.

Så är det äntligen advent. Jag har längtat. Efter tända ljus, de underbara blommorna och kanske mest julsångerna. För nu får man börja lyssna fullt ut igen.

Nu är vi på väg mot ”utlandet” eller  i alla fall mot det här:

http://www.tomteland.se/vad-ar-tomteland__8615

Det ska bli spännande och roligt att se barnens reaktioner.

Vi ska åka till Tomteland. Juvelen fick veta det i söndags, sedan dess är han strängt upptagen av att vänta. Han har tjatat, haft svårt att sova och säger hela tiden ”Men jag kan inte vänta”.

Och så funderar han. En dag konstaterade han att det var ju väldigt bra att vi skulle dit för han har länge velat åka till ett annat land. ”Jag har ju bara varit i Sveriget.” Jag försökte förklara att tomteland ligger i Sverige. ”Ja, fast det är ett annat land för det heter ju tomteLAND” svarade han argt. 

Nästa morgon informerade han dagisfröken om det stundande äventyret. Jaha, ska ni till Dalarna då? undrade hon. ”Nej, det ligger i Sveriget” svarade Juvelen. Jag förklarade att tomdeland ligger i Dalarna som ligger i Sverige.

På kvällen såg Juvelen på Bollis där det handlade om att man måste fråga markägaren om lov innan man fäller ett träd. Det satte i gång nya funderingar. ”Men vem är det som äger träden på dagis då”  Det gör kommunen, svarade jag. ”Vad är kommunen?” Äh… hur förklarar man världens olika indelningar på ett begripligt sätt för en vetgirig 5-åring?