Fjällfina och Juvelen

Såg Annette Kullenberg i Kunskapskanalen i går kväll. Ämnet var bloggandet och en fråga handlade om varför fler kvinnor än män bloggar.

Enligt Annette är det arga kvinnor som bloggar istället för att slå någon i skallen med en stekpanna.

Skönt förklaring. Glöm andra orsaker jag angett, klart jag skriver det här istället för att slåss med stekpannor. Jag är en typisk arg kvinna.

Jag har ofta dåligt samvete. Över allt jag inte hinner göra på jobbet, över att jag varit oberättigat arg på Juvelen, oftast på mornarna, och för alla vänner jag inte ringer eller hälsar på. Ibland gnager det mer generellt, för att jag inte är en bättre medmänniska och inte gör tillräckligt för miljön.

Men dåligt samvete är oerhört krävande och kvävande. Man blir stressad och trött av det. Nu funderar jag på hur jag ska lägga av mig samvetskvalen. Tips mottages tacksamt.

Flera har tagit för givet att hon tillhör familjen, och det gör hon men kanske inte på det sätt folk tror. Under en tid gick hon under namnet ”Bortbytingen”. Juvelen vill att hon ska ha en etikett. Något som visar att hon tillhör Juvelens närmsta krets.

”Mamma vad är R till mig?”

Försöker förklara att hon är en vän till familjen, att hon är nära och tillhör utan att ha någon titel.

”Men mamma är hon inte min faster eller moster, det är hon väl?”

Vi har haft den här diskussionen tidigare och Juvelen är helt enkelt inte nöjd med svaren jag ger. Men Juvelen har rätt, hon är en moster. En fantastisk extramoster.

Jag gillar DN och blir glad när jag hämtar den på helgerna. Speciellt på söndagarna. Men i går var det helt fantastiskt. Det var som om tidningen var gjord just för mig! Det känns som om jag har fått valuta för hela abonemangsavgiften i en tidning.

Läste med stort intresse en text av Anna Odell där jag fick en helt annan bild än vad den tidigare massiva mediebevakningen förmedlat. Man behöver inte välja sida, för eller emot, men det hon sätter faktiskt fingret på en del skrämmande inslag i psykvården… Läs den.

http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/jag-tror-att-jag-pa-bron-hittade-tillbaka-1.956492

Dessutom fanns ett stort uppslag med kocken Tareq Taylor. Normalt sett är jag ganska ointresserad av matlagningsprogram och recept men jag älskar trädgårdsprogram och via Trädgårdsfredag i SVT har Tareq lyckats få ett grepp om mig.

http://www.dn.se/mat-dryck/reportage/tareq-taylor-1.955831

Förutom en massa annan bra läsning, inte minst de rena nyhetsartiklarna hittade jag dessutom en text om fantastiske Leonard Cohen.

http://www.dn.se/livsstil/livsstilsreportage/kvinnornas-cohen-fyller-75-1.955728

Eller bara hör honom sjunga om sin kärleksnatt med Janis Joplin.

http://www.youtube.com/watch?v=3YDb1mZxQRk&feature=player_embedded#t=19

DN är en underbar tidning, mycket härlig läsning. Tyvärr blir det svårt att toppa för jag har svårt att föreställa mig en bättre tidning än gårdagens.

Juvelen var missnöjd i går kväll, ville ha popcorn till kvällsfika. Jag vägrade ge med mig och sa bestämt nej till popcorn.

”Jag får aldrig något gott! Jag får bara bark,” sa Juvelen

”Nä, när har du fått bark att äta?” undrade jag.

”Ja kanske inte bark då, men jag får bara saker som smakar som bark” kontrade Juvelen.

Och där blev jag mållös.

Ibland dyker ett minne upp utan att man riktigt förstår varför. Som i går, jag kom att tänka på en taxiresa i Prag. Vi hade varit ute och rest, åkt tåg genom Sverige, Tyskland och Tjeckien. Vi ägnade flera dagar i Prag.

När vi skulle hem kom inte taxibilarna i tid. Vi skulle åka taxi från stället vi bodde på, något slags pensionat utanför Prag, till tågstationen. När bilarna väl kom kastade vi oss in och chaufförerna gasade på. Jag hamnade i framsätet brevid en svarthårig rufsig man som körde som en biltjuv, inte helt otänkbart att det var hans extrajobb…

Vår chaufför insåg att det brann i knutarna , han trampade gasen i botten och vi dundrade fram över  kullerstensklädda gator. Rufsmannen genade vilt, körde i trånga gränder och mot enkelriktat. Plötsligt stod två polisbilar framför oss och spärrade en gata.

Min reaktion var att gapa och spärra upp ögonen. Rufsmannen reagerade snabbare, kanske hade han större erfarnehet på området. Han kastade ut sin högerarm framför mig och tvärnitade. Om det var av omsorg av mig eller för att han inte ville se framrutan krossad är jag osäker på men armen fungerade som skydd. Sedan kastade han i backen och brände iväg bakåt i full fart.

I nästa gathört svängde han runt och sedan var det full fart mot tågstationen igen. Rufsmannen skrattade vilt, upprymd av äventyret. Själv kände jag mig fortfarande skakig i benen när jag klev ur taxin och försökte greppa väskan för att rusa mot tåget.

På vägen hem lyssnade vi på radio. Ett reseprogram handlade om just Prag och där varnade man för att åka taxi, inte för eventuella vansinnesfärder utan för att en del taxichaufförer hade elpistoler i sina bilar som de kunde tänkas använda mot bråkiga kunder eller i syfte att råna dem.

Tur man är snäll och ser fattig ut.

Jag vet inte varför minnet dök upp nu, men så här i efterhand är det ett rätt skoj reseminne.

Trötta och stressade kom vi till dagis och upptäckte att Juvelen skulle ha haft med sig en valfri sak att visa upp idag. De har haft den typen av dagar förut och visat leksaker eller mjukdjur. Vi hade glömt det i dag. Juvelen blev riktigt ledsen men ville inte visa det och gick iväg.

Jag kände mig usel och sprang till bilen i hopp om att hitta någon grej. Förvarar ju halva bohaget i baksätet på bilen så det borde ha funnits goda förutsättningar för att en leksak eller två skulle ligga där. Men icke. Så kom jag på att jag i mobilen har bilder av Juvelen som kör cross. Rusade in på dagis igen och fick skicka bilden till en fröken som lovade hjälpa Juvelen att visa bilden när det blev dags att visa sina saker.

Juvelen blev lycklig och jag blev lättad. Och sen. Skyndade vidare till jobbet, väl framme skyndade jag in genom porten på baksidan av huset. Halvvägs innanför dörren såg jag en rörelse till vänster inne i den mörka korridoren och skrek till. Vände på huvudet och där stog en man och log. Jag blev så rädd att jag lättade från golvet. Förmodligen stod mitt hår rakt upp och ögonen var väl stora som fotbollar när jag stirrade på honom. Mumlande stammade jag fram några ord om att jag blivit skrämd och skyndade vidare in i huset.

Mannen kunde inte riktigt hålla sig för skratt, men det kunde jag. Höga hopp redan vid sjutiden på morgonen passar inte mig, jag kunde ha sträckt illa ryggen eller nåt.

Min väska är något av ett mysterium. Den är ganska stor, tidigare har jag haft mindre väskor men då brukar de bli överfulla, omöjliga att stänga och vid sämsta tänkbara tillfälle ramlar alla prylarna ut.

Nu när det finns utrymme finns också en hel del prylar med mig. Jag har en bunt pennor, en stor kalender, ett skrivblock, snusdosa, plånbok, viktiga papper blandade med gamla hopknögglade papperslappar, våtservetter, överfallslarm, ett par extra strumpor -man vet aldrig när de kan komma till användning. Dessutom finns lite småpengar, tamponger, sockerfria halstabletter, mobiltelefon, deodorant, näsdukar och en faktakalender om länet jag bor i.

Och vad jag än ska ha är det alltid i botten. Ibland väcker det irritation och för ett tag sedan städade jag ur väskan i hopp om att det skulle bli enklare att hitta igen sakerna. Men ett par dagar senare är väskan lika full igen. Och som vanligt ligger det jag söker i botten, eller så tycks det spårlöst försvunnet för att några dagar senare ligga överst när jag söker något annat.

Uppstår en krissituation och jag behöver ringa eller använda mitt larm kommer jag tvingas hålla väskan upp och ned och hälla ut allt där jag står. Är det verkligen så här det ska vara?
Min väska är som ett svart hål.

I morse diskuterades älgjakten på mitt jobb. Här på arbetsplatsen är det få som jagar. Stadsmentalitet kanske?

I mina hemtrakter lever folk med jakten dygnet runt i lång tid innan, under och efter september. Och det gäller även dem som inte själva jagar. En del har älgjakten som skiljelinje i tidsräkningen, istället för nyår liksom.

Tidigare har jag skrivit om björnfrossa, nu inser jag varför vissa även kan drabbas av älgfrossa…

http://op.se/harjedalen/1.1337914

Förra hösten fick jag och Juvelen bevittna hur en arg älgko jagade en man som nyss skjutit hennes kalv. Det skedde på vår gård, vi stod ute och såg allt ske mitt framför oss. Efteråt pratade vi med älgjägaren som var ganska stressad efter att ha jagat och jagats.

Det har absolut sina fördelar att bo utanför stadskärnan och ha naturen direkt utanför ytterdörren.

Solen skiner, himlen är hög och ljust blå. Och i morse var kylan närvarande. Härligt, precis så här vill jag att hösten ska vara. Nu är det tid för stickade tröjor i varma färger, sköna höstskor och mjuka sjalar.

I väntan på att de vackra färgerna ska ta över efter grönskan vill jag dricka hett te och lyssna på Leonard Cohen eller Sophie Zelmani. Det är höst för mig.

Och hösten är tid att mysa i soffan med vänliga böcker och tända ljus.

http://www.youtube.com/watch?v=WJTiXoMCppw