Fjällfina och Juvelen

Allt detta influensaprat har gjort mig överkänslig. Eller kanske somatiserar jag. Någon lite förkylning ligger i min kropp och gror, jag nyser lite och en kväll kände jag mig allmän risig. I vanliga fall skulle jag kanske knappt märka av det här men nu oroar jag mig för varje litet tecken som skulle kunna tyda på att jag håller på att bli förkyld.

Konstaterar att influensan redan har fått ett grepp om min hjärna. Så även om jag aldrig blir sjuk kommer jag ändå att ha plågats av den här sjukan.

Hon är så bra! Och dessutom en helt fantastisk människa.

Lyssna!

http://www.youtube.com/watch?v=AEqHN4nyJc4

Även om man som jag inte är rädd för björnar kan det ändå gå ilningar genom kroppen när man läser det här.

http://ltz.se/nyheter/krokom/1.1315180

I morse kändes höstens ankomst på riktigt. Ute, på väg för att hämta tidningen, tänkte jag på Vännen V som är i Turkiet.  Åh, vad härligt det skulle ha varit att vakna till en riktigt varm dag och ge sig iväg till stranden för att bada i havet. Jag är lite avundsjuk, men jag har ju haft riktig semester i sommar. Det har ju inte V. som verkligen är värd den här resan. V. som alltid är så duktig bytte jobb i våras och hade ingen riktigt semester i sommar så jag hoppas verkligen att de har det superduper-optitopp och bangfenominaliskt!

Juvelen är trött. Trött på morgonen när det är dags att kliva upp, trött på eftermiddagen när jag hämtar på dagis. Tröttt hemma på eftermiddagen och kvällen. Trots all denna trötthet har Juvelen något emot att gå och lägga sig och drar ut på den processen så länge det går varje kväll.

Mönstret upprepar sig därför dag efter dag. I går morse blev det näsblod, jag misstänker att det var på grund av tröttheten. Men Juvelen är en riktig kämpe, ingen gnäll eller gnål över blodförlusten där inte.  Så fort det slutade blöda var saken bortglömd.

När jag kom till dagis i går eftermiddag drog Juvelen ned sina byxor ute på gården för att visa nya skador. Ett bänkbord hade stått i vägen. Stort blåmärke på ena låret, skrubbsår på benen och ena armbågen blev resultatet.

Det kan göra ont att vara barn.

Jag har en släkting, M, som bor onödigt långt bort. Hon har två döttrar som jag aldrig ens träffat. Den äldre av döttrarna som är 4 år håller på att bygga upp sitt ordförråd:

Nyligen hade döttrarna varit med och hjälpt till med matlagningen. M varnade dem för att kniven var vass. Trots varningen skar sig 4-åringen i fingret och utbrast: Mamma! Det gör så jävla ont, jag måste ha ditt plåster.

M var lite bekymrad över att dottern svor men jag tröstade henne med att dottern har känsla för språket. Hon visste i vilket sammanhang ordet skulle användas och satte in det på rätt ställe i meningen. Tänk vad barn är lättlärda ibland.

I fredags var vi lediga och hann göra massor av saker. Plockade svartvinbär och blåbär, kokade sylt och bakade bröd. Kände mig riktigt duktig, i alla fall om jag blundade för högarna av tidningar som jag borde ha lämnat på återvinningen och inte låtsades se dammtussarna som ville smita från det ostädade köket till det nydammsugna tv-rummet. Men det där med sylt är inte helt enkelt…

Jag kokade, kokade och kokade men tyckte inte att sylten ville tjockna. Läste i min kokbok där författaren tyvärr utelämnat viss viktig information, som HUR mycket ska det tjockna.

Hällde till slut sylten på burkar men lite grann blev över så det fick rum i en bytta i kylen. När jag kokat gröt till frukost dagen efter och skulle testa min nya sylt hade den tjocknat. Rejält. Sylten går nästan inte att få upp ur burken och fastnar på skeden som om det vore klister eller snarare cement kanske.

Försöker trösta mig med att jag kanske kan komma ihåg det här nästa gång. Eller så återgår jag till saft som jag brukar göra, det är lite söligare men mycket enklare att veta när det är klart.

Expressen skriver att Ernst Kirchsteiger vill göra något helt annat även om han tycker att ”Sommar med Ernst” varit jättekul.

Jag har ett förslag. Du är välkommen hem till mig Ernst och kan få fixa med lite vad du vill. Programmet kan få heta: Överaskning med Ernst.

Jag kan skriva en lista med de områden jag prioriterar i mitt hem, skriva tre saker jag gillar och tre saker jag inte gillar. Ernst får inte veta vem jag är och jag håller mig helt ur vägen medan han jobbar hemma hos mig utifrån vad han tror skulle passa mig. Förändringen blir en överaskning för mig ochvem jag faktiskt är blir en överaskning för Ernst när allt är klart och vi faktiskt ses.

Låter det inte bra Ernst?

På min arbetsplats finns en utpräglad nyfikenhet. Vi samlar på information, söker mönster och lägger ihop fakta. Det är som ett pussel. Jag tycker verkligen om mitt jobb, och kanske allra mest pusslandet. Men vanligt pussel har jag aldrig kunnat föredra. Märkligt.