Fjällfina och Juvelen

När jag längtar som allra mest efter att få lämna jobbet, hämta sonen och åka hem för en helledig helg då händer det alltid något. Det är som om alla makter i universum tävlar om att lägga hinder i vägen för lugna fredagskvällar.

Nu i fredags var det bilen. Min fina, älskade bil vägrade starta. Sen som jag var fanns ingen tid att spilla, sonen måste hämtas och jag vet att det är dryga böter på sena fredagshämtningar… Kastade mig i en taxi, betalade 300 kronor för att ta mig till sonens skola.

Där bröt han ihop av trötthet så fort jag kommit innanför dörren. Släpade det utslitna barnet, en ryggsäck full av kläder, en datorväska och en stor handväska överlastad med handlingar hela vägen hem. Fixade snabbmiddag åt sonen och sjönk i hop i soffan.

Pappa ryckte ut som en räddande ängel trots att jag föreslog en annan möjlig lösning. Så runt åttatiden på kvällen stod vi inne i stan med startkablar redao för att återuppliva min bil. Den vaknade direkt.

För att ge batteriet lite energi körde jag en omväg hem, hela tiden på så låg växel som möjligt…

Väl hemma var sonen övertrött och arg som attan. När han väl somnat pratade jag jobbsamtal till klockan passerade midnatt.

Och någon lugn och fin fredagskväll hann jag aldrig med, inte den här veckan i alla fall.

I lördags åkte vi på en traditionell julmarknad. Jag, Juvelen och Stadsbon rusade fram bland alla människor. Tempot var ganska högt och man fick använda sin vidvinkelsyn för att hinna skymta vad som erbjöds på de många borden. Försäljningen var inte allt för lockande enligt Juvelen. Eller jo han fiskade fiskedamm och blev som väntat besviken när fångsten inte var god.

Det bästa med marknaden var nog ändå att knata runt området, gå stigen genom skogen och blicka ut över hela staden från toppen på berget. Kylan och en vacker rosa-orange sol gav glans åt dagen.

I övrigt ägnar jag kvällarna åt att baka rullrån. Jag ägnar mig helhjärtat åt det vackra rånjärnet, nästan maniskt. Allt för att försöka rymma från paniken som tänjer mitt hjärta till bristningsgränsen när jag inte kan förändra världen.

Helskinnad förblir ingen. Vi drar alla på oss ett ärr eller två, vissa fler än andra. Men nog är det orättvist.

Alla mina tankar och hela mitt hjärta är fyllt av familjen som skälver av rädsla. Han gjorde bara sitt jobb, han avslöjade korruption. Nu vill någon döda honom och hans små barn. Jag ser skräcken i föräldrarnas ansikten, jag ser en blek liten pojke som inte får lov att vara utomhus eller leka med andra barn.

Och vi tänker skicka dem rakt i armarna på männsikorna bakom hoten. Var är vår värme och medmänsklighet? Ska vi sitta där med all vår mat, alla klappar och mysa ikapp under julhelgen samtidigt som en familj vittrar sönder av skräck eller dödas för att vi inte vill erbjuda dem plats i vårt land?

http://st.nu/medelpad/1.2541177-familjen-dushi-skickas-till-italien-trots-hot

http://st.nu/medelpad/1.2552238-fler-agerar-for-familjen-dushi

Just nu är det annat i fokus. Otrevliga saker. Men sedan, när den här arbetsdagen är slut då ska vi mysa. Vi ska adventsmysa hela helgen. För nu får man snart tända stjärnor, dricka glögg, lyssna på julmusik och lägga tid på att planera klapparna.

Åh vad skönt det ska bli med helg.

Det var ingen mus under min diskbänk. Pipet kom från en flaska med kolsyrat vatten som jag under morgontidigt städdille ställt in i skåpet under diskbänken.

Så kan man andas ut den här gången, och Stadsbon törs hälsa på även i fortsättningen.

Sitter hemma och försöker jobba. Sonen är hos en kompis så det gäller att passa på. Men något stör mig. Det piper under min köksbänk. Någon lider där inne.

Törs inte öppna och titta efter. Har ingen aning om vad jag borde göra. Hämtade silvertape och klistrade igen en bred springa under ett skåp. Har bankat och sparkat lite för att se var som ska hända. Inget sker, men det lidande pipandet fortsätter.

Hjälp. Ska kanske ringa stadsbon…

Han är märklig. Var kommer åsikterna från? Nyligen pratade han med mormor nyss hemkommen från en utlandsresa. Efteråt säger han:

”Skönt att mormor har kommit hem. Så inte morfar behöver vara ensam. Och nu så slipper han ju städa.”

Vad gör jag för fel i uppfostran av honom?

Ett sommarminne nu när kylan tränger sig på och nästan alla utom vi fått vacker snö att se på:

Fotbollsspel kan kosta. Juvelen utmanade morfar och farfar på midsommardagen, matchen slutade med att morfadern fick hoppa av planen och kyla ned en svällande fot. Felet var tydligen mitt för ”planen” vad för ojämn.

Man tager vad man haver… Det blev bacon som fick kyla foten. Idag fyller den idrottsskadade år. Grattis pappa!

Fick ett telefonsamtal tidigt i morse.

Stadsbon nära på skrek: Var faan ligger tandläkarn?

Jag: Eh, ja var är du nu?

Stadsbon igen: Jag vet inte! Vid nåt jävla hemköp.

Jag: Jo men det ligger bredvid. Kör förbi och parkera så har du det framför dig.

Kort senare såg Stadsbon också skylten och lugnade ned sig något.

Stadsbon: Ja men jag har ju inte kunnat snusa eftersom jag ska hit…

 Okej, jag förstår. Kanske hade hon inte fått i sig någon riktig frukost heller. Hoppas tandläkaren hade på sig stålhandskar vid undersökningen. Har i alla fall inte hört om några oroligheter där uppe så besöket gick nog bra.

Skrattade så jag kiknade och var ledsen så att tårar föll. Frös så jag skakade och svettades så kinderna glödde. Helgens kalas var något utöver det vanliga.

R till Stadsbon”Vad oroväckande lite godis du äter.” A reagerar snabbt men hinner inte tänkta klart innan han säger: ”Är du gavid?”

Musikern härmar A. ”Skååa du å?”

Stadsbon har problem att sova: ”Faan om nån bara kunde sluta snarka.”

Förutom snarkandet är det en lampa som inte går att stänga av och dessutom står ett dieselverk och surrar. A: ”Det är som att sova på autoban.”

Vacker var omgivningen i alla fall, det kan ingen säga emot.