Fjällfina och Juvelen

Min kollega K. är så rolig. Hon är en av få som kan få mig att skratta så jag gråter före klockan åtta på morgonen. Nyss kom hon in till jobbet med mobilen i högsta hugg.

K: ”Hur gör jag för att skriva å på den här telefonen?”

Jag: ”Tryck på a flera gånger.”

K: ”Men oh! Vad profssigt det här blev nu då. Jag har ju skrivit med a och e hela sommaren.”

Snart ska jag hämta biljetterna. Det blir säkert skoj för er som ska gå på bio på lördag. Än har jag inte sagt något om den saken till sonen annars längtar han väl ihjäl sig…  Han kanske får veta ikväll.

Glasögonen tycks ju bidra till en stor upplevelse i alla fall:

http://dagbladet.se/kulturnoje/nyheter/1.2278271–vi-kan-bara-saga-wow-

Nu är björnjakten igång. Fångade själv en farlig best på bild i somras. Visserligen var den död och inträngd i ett hört i en nära anhörigs bostad…

I helgen gav vi oss ut på en annan sorts jakt. Jag och kollegan A. Det blev en lyckad dag. Och till alla odlare som tvekar, tvivlar eller misströstar till följd av ett missgynnsamt klimat. Ni har fel! Det går att ha en underbar trädgård även om man bor i norr. Kolla vad mycket fint man kan ha: http://www.spezialplant.nu/

Något annat som kan pigga upp mig tidiga och mörka mornar är Amanda Jensen. Vilken begåvad människa.

Som två kalvar  utsläppta på grönbete rusade sonen och hans kompis mot skolans dörrar i morse. En riktig tjurrusning konstaterade kompisens mamma. Jag undrar om de lika glatt springer för att komma in i skolan snabbast möjligt på mornarna om några år. Hoppas kan man ju alltid.

Nu är min egen tjurrusning avklarad. Kom in på jobbet i full fart men saknade det leende som klädde barnens ansikten. Fast jag har en hel del att se fram emot, just nu längtar jag efter ett önskejobb på söndag. Bara lite annat som ska klaras av först.

Jag kanske är sent ute om alla redan sett den… Men en kollega visade mig den här på jobbet i dag. Så himla kul.

Ibland tar tankarna märkliga banor. Fick en fråga om Siv Malmkvist i morse och började i stället tänka på Anna-Lena Löfgren och Lyckliga gatan.

Jag brukar sällan stryka kläder. Har varit utan strykbräda länge men köpte nyligen ett för att kunna stryka tyg när jag syr. Överambitiöst eller inte men i går morse fick jag för mig att jag skulle stryka en ganska ny klänning eftersom den var otroligt skrynklig.

Dumt. Den blev bränd. Nu har jag lärt mig en läxa, ska aldrig mera stryka kläder.

Vaknade med en sandlåda i ögonen i morse. Det kommer nog ta ett halvår innan jag hittar tillbaka till den dygnsrytm mina arbetstider kräver. Semester är skönt så länge det varar men efteråt får man slita hund.

Juvelen är i alla fall nöjd med tillvaron på fritids. Ville inte hem i går eftermiddag och längtade efter att få återvända i dag. Han upprepar ett nytt mantra också:  ”Mamma, nu är inte jag ett dagisbarn längre. Nu är jag ett skolbarn.”

Och jag känner mig gammal, bränd och trött…

Sommaren tycks vara kvar där utanför fönstret. Men nu är det slut på semestern. Sonen är på fritds, första dagen i dag. Själv är jag åter på jobbet. Känner mig vilsen och undrar om Juvelen också gör det? Antagligen inte, han verkade lugn och glad när jag lämnade honom i morse.

Och sommaren. Ja den har till mesta dels varit bra även om det fantstiska vädret kanske inte tajmade min semester direkt. Bilder och en del detaljer kommer senare. Men några saker som sagt bör offentliggöras genast:

”Nu kan man slakta den här.” Juvelen om en mogen grönsak.

”DÖDA ALLT! … som kryper alltså.” R. som ogillade våra husdjur (möss, sork eller vad det nu var) till fjälls.

”Mamma, finns det tjejer som kan spela fotboll?” Juvelen, 6,5 år. Jag konstaterar att genusarbetet på dagis var ett misslyckande.

Nu närmar sig min semester. Och himlen har bytt färg, från ljuvligt blå med stark sol till dystert grå, regnet hänger i luften. Fast jag ser fram emot ledigheten ändå.

Juvelen orkar inte mera. Det sa han i morse. Och nu gör han de allra sista timmarna på dagis, sedan är det klart och slut på dagistiden. Vad fort det gått, känns som om han nyss var liten och skolades in. 

Minns när jag hämtade honom en sen eftermiddag den första vintern, då han satt under ett bord och tokgrät. En fröken från en annan avdelning var ensam kvar med honom, även hon var gråtfärdig. Han hade suttit där sedan hans egen avdelnings personal gått hem.

Nu är han mogen att lämna trygga dagis, längtar efter nya utmaningar. Ett skolliv väntar.

Fast innan dess ska vi njuta av lediga dagar, förhoppningsvis blir i alla fall några av dem i solen med en massa bad. Och snart kan vi börja skörda frukterna av en god sommar.

Det växer så det knakar i min trädgård. Ja fast gäller inte gräsmattan, för tillfället är den ovanligt foglig. Vissa skulle anse att det är trist men ett brunbränt och stickigt underlag på tomten men jag är nöjd så länge min miljökatastrof till gräsklippare får stå tyst och stilla. Halva länet jublar väl av den orsaken kan jag tro.

Förutom att gräsklipparen väsnas mer än min tio närmsta grannars maskiner tillsammans får jag vibrationsskador av att klippa i mer än en 15 minuter. Klippen kräver i princip full gas för att inte stanna och med full gas skakar den så pass att det finns risk för att den orsakar ny vulkanisk aktivitet på ön där jag bor.

Har funderat på att köpa en ny men… Den gamla fungerar ju och ärligt talat finns många andra saker som känns roligare att lägga pengarna på. Fortsätter sommarvädret så här behövs ingen ny klippare i alla fall.

Andra, mer levande delar av min trädgård, växer så det knakar i alla fall. Tomaterna väller fram och byter nyans för varje dag även om det nog är en del soltimmar kvar innan de är röda. Mina gurkor av en sort som egentligen inte ska gå att odla utan växthus lockar mig till sig varje dag, kan inte låta bli att försöka mäta hur mycket längre de blir per dygn.

Det är så underbart nu. Om man som jag ser förbi ogräset och den bruna mattan.