Han trotsar lite nu, sonen. Kanske är han liksom jag trött, eller så är det känslor som ska ösas över mig för att jag varit borta under några dagar.
I går ville han äta middag i vardagsrummet. Jag sa nej. ”Då tvättar jag inte händerna.” Jag vägrade ge mig. ”Då äter jag inte mat.” Jag gav mig ändå inte. Efter middagen fick han äta isglass till efterrätt. Han ville ha fler, men fick inte. ” Då lägger jag mig inte”.
Han hotar och sätter sig på tvären. Jag står på mig. Just nu känns det inte särskilt harmoniskt eller konstruktivt hemma. Och bada tänker han då inte göra på flera dagar, det ska jag ha klart för mig…
”Det ska jag ha klart för mig…” Det låter otroligt roligt iallafall!